tinasprimont

Klockan har slagit över halv elva och jag är nerbäddad ensam i Sebbes säng. Jag gick aldrig till Hjalmars då jag blev supertrött efter teoriplugget så jag har bäddat ner mig i sängen och kollar lite halvt på melodifestivalen. Det suger verkligen att vara ensam när man är van vid att ha någon i sin närhet, såhär har jag faktiskt aldrig känt med någon annan än Sebbe.. (anar att det är så när man är riktigt förälskad i någon) för annars tidigare har jag uppskattat att vara ensam då och då för att få egentid och sova själv hur jag vill - när jag vill. Men nu vill jag bara ha Sebbe här, få lägga mig på hans arm och sätta på någon dålig film jag väljer och aldrig lyckas hålla mig vaken till så att Sebbe behöver vifta med handen framför mitt ansikte för att bevisa att jag sover när jag alltid svarar att jag har ögonen öppna. Så dramatiskt, han har varit borta sen i morse och jag skriver som om han varit borta i flera veckor - haha! Jag är SÅ glad att han ska följa med till Los Angeles i september i tre veckor, för hur skulle jag klara av att vara utan honom så länge? Jag vill dela mina upplevelser med honom, jag vill skapa minnen och bara vara, bara leva, i nuet, tillsammans.

Oj oj oj så mycket kärlek och trams för er som läser. Men jag har aldrig (med betoning på aldrig) känt mig så bekväm och lycklig med någon av mina tidigare förhållande/romanser som jag är med mitt nuvarande tillsammans med Sebbe. Att ha ett fungerande förhållande, att kunna umgås med varandra varje dag utan att tröttna på varandra, att alltid ha roligt och kunna skratta med varandra, att umgås med gemensamma vänner/ nya vänner utan att det blir/eller känns stelt, att kunna hitta på saker och vara impulsiva, att våga - är helt fantastiskt!

Haha alltså, ni märker att jag kan hålla på i en evighet? Jag får sluta nu! :-) Ska berätta lite mer ingående om LA resan som vi bokat för att framförallt hälsa på Alexander - min bästa vän, i ett annat inlägg.